För in de döda som är del nummer två i Hilary Mantels trilogi om Tudortidens England har recensionsdatum idag och jag hade verkligen velat kunna skriva ordentligt om den i detta nu. Men Mantels böcker är ingen promenad i parken, de kräver sin läsare för att bli rättmätigt behandlade. Jag har helt enkelt inte läst klart ännu. Men jag vill faktiskt skriva en rad eller två ändå för när jag jämför med Wolf Hall som jag läste i somras så tycker jag att del två är lekfullare i språket, burleskare, inte lika stram i formen och ett närgångnare porträtt av människorna. Samtidigt som den kräver full koncentration så förutsätter den att läsaren är kapabel att hänga med och just sådana böcker älskar jag att roa mig med när huvudet är på topp. Hör bara vad hur det låter när Kung Henrik betraktar sin ambassadör:
Så lätt så ledigt Chapuys har fallit tillbaka i sin roll; med vilken hövisk elegans han gör sin reverens för Hans majestät. En så erfaren diplomat kan till och med lirka med sina styva knäleder; det är inte första gången Chapuys påminner honom om en dansmagister.
När pollen attackerar och tankarna är mitt i en specialpedagogikuppsats så blir det bara läst sisådär 50 sidor i taget. Det betyder att boken räcker länge. Mycket bra!
 |
| Anne och Thomas – de två huvudpersonerna. |
Som du skriver, Mantels böcker kräver verkligen en hel del av sin läsare. Det gör att jag inte kommit igenom Wolf Hall ännu och att jag inte är lika betagen i den som jag skulle vilja vara. Men jag kämpar på, för självklart vill jag läsa nästa bok!
Wolf Hall tog mig en semestervecka – det är det mesta jag lagt i tid på ngn bok sedan Franzens Freedom.
Weyler hade lovat mig ett ex men glömt av det. Jag är nästan glad för det….=:)
Det tycker jag att du inte ska vara glad för. Det är en grymt bra bok, dessutom bara 400 sidor. 🙂