jag längtar stenarna där barn jag lekt

Ibland kommer en längtan över mig att åter vandra på min barndoms kyrkogård. Jag fullkomligt älskade den nästan morbida känslan att vandra där i skymningen och vara både upprymd och totalt mörkrädd. Jag hade läst Tom Sawyer och då vet man att det mesta kan hända på en kyrkogård. Inte gjorde det saken sämre att den här kyrkogården är minst 700 år gammal – och att fantisera kring människorna som redan på 1300-talet byggde kyrkan, då bara med två små gluggar om söder till fönster var en av mina återkommande dagdrömmerier. Jag fantiserade och bredde säkert på om de dramatiska händelser som gjorde att en hel familj låg i samma grav, några av gravarna hade vackra utsmyckningar och titlar som häradshövding eller kapten och i min värld fanns det inte något mer romantiskt namn är Crusebjörn. En och en halv meter tjocka väggar, byggd i gråsten och med en läktare som är vackert dekorerad av målningar från 1752. Skyddsborg för traktens bönder, kyrka, brand, renovering, förfall, sädesmagasin och än en gång kyrka.

Idag firas 100-årsdagen av återinvigningen efter den stora renovering som gjordes 1913. Välkommen till  Fullestad.

Och så finns de dem som undrar varför jag är så historieintresserad?