Moranthology (Caitlin Moran)

Är det hela Sverige eller Göteborg och Andres Lokko som älskar England? Utan den kärleken hade 350 sidor teve- kändis- och inrikespolitik-krönikor, med undantag för en intervju med Lady Gaga i Berlin utspelande sig på öriket och bland lokala kändisar (nu räknar vi Keith Richards och Paul McCartney som rent brittiska angelägenheter för att få igenom budskapet) bara varit underhållande eftersom Moran är witty som bara en Britty kan vara. Har man engelsk populärkultur i blodomloppet sedan man lyssnade på glamrock som åttaåring är dessutom ämnesvalen en fröjd. Visst vill man följa med bakom kulisserna på inspelningen av Doctor Who trots att man har ytterst vaga minnesbilder av denna walesiska motsvarighet till Tårtan (chansar här)? Visst är det underbart att läsa fem år gamla slaktningar av intrigen i Downton Abbey? Prinsbröllopet, någon? Eastenders, BBC, David Cameron, chips smaksatta som pommes frites, en ekorre vars stora genitalier blir riksnyhet via en dokusåpa? Motsvarande skrivet av en fransman hade passerat förbi utan att röra mig i ryggen (undantaget ekorren), men det här är ju swinging London och därmed helt underbart.

How to be a woman blev ärligt talat lite tjatig emellanåt och kanske, kanske är del fyra lite tröttande även här, men vi glömmer det och berättar om när Moran blir riktigt, riktigt bra. Hon skriver väldigt personligt om politik och när hon skriver om sig själv, med politiken bara implicit, är det som starkast. Bakom onelinersprutan finns en ung tjej från Wolverhampton som fortfarande semestrar på ställen som hennes alternativa familj tog henne till som obekväm trettonåring. Blir man sugen på att åka till Wales på badsemester så vet man att man läst något häpnadsväckande. Berättelsen om det lokala biblioteket som hennes andra hem under uppväxten är rörande och upprörande med sin protest mot de ”tillfälliga” massnedläggningarna av kommunala bibliotek. Hennes text om varför kultur är nödvändig skall jag memorera i sin helhet för framtida diskussioner (denna krönika har titeln The Gay Moonlanding vilket är tillräckligt genialt i sig). Dessa pärlor staplas på varandra i mitten av boken, eller hade gjort om pärlor kunnat staplas på varandra.

Lite bonusinformation: Caitlin Morans silverfärgade slinga är slingad och inte partiell gråhårighet. Till sin förskräckelse har hon märkt att denna, hennes enda, stilmässiga orginalidé börjat kopieras utan att hennes roll riktigt uppmärksammats. Sedan skall jag på försök när det är möjligt följa de författare jag läser på Twitter, något som jag turligt nog kom på med två dygn kvar av Moranthology. Morans twitterstil är… icke-restriktiv… riklig. Jag har tillbringat en eftermiddag i tevesoffan med henne när en britt vann Wimbledon och det var som att tillbringa en eftermiddag i tevesoffan med henne. Bakfull. Hon alltså.

Note to self: Beställ BBC-serierna Sherlock och The Hour pronto. Morans kall är att vara den som pekar ut de bra grejorna.

/Gästbloggare M