springa med åror – blivande vinnare?

Det blev visst ett helt oplanerat minitema kring Augustpriset här på bloggen idag för i gårkväll läste jag ut Cilla Naumanns augustprisnominerade roman Springa med åror. 


På bondgården vid havet i Halland bor Monika med pappa Ivan, mamma är död och det är Monika som nu är den som sköter hemmet. Utomhus och i ladugården arbetar Ivan, lukten av dynga och hårt arbete är gårdens vardag. Trots långa arbetsdagar måste en del av gården säljas och styckas upp till sommarstugetomter. Första tomten köps av doktorn från stan och när familjen kommer dit den där första sommaren möter Monika Johanna. Flickorna blir sommarvänner och en ny värld öppnar sig för Monika, Johanna blir vägen till ett annat sätt att leva bortom bondgårdens havreåkrar. Det är i beskrivningarna av Johannas och Monikas sommardagar som jag verkligen fastnar i den här berättelsen. Uppslukande vänskap, där Monika alltid är den som väntar, flickor som är på väg att bli vuxna, två flickor som möts i en sommarbubbla där de skapar sitt eget universum. Det som är en lek för Johanna är livsviktigt för Monika. När bubblan sedan spricker, vuxenlivet tränger sig på så finns bara det rödmålade tonårsrummet kvar. Rött som blod, väggar, tak och möbler målade med färgen som skulle vara till ladugårdsinredningen. Ett rödmålat rum och minnen av en barndoms vänskap som inte längre är.

Monika bor nu på gården med sin  autistiske son Lasse och Johanna i sommarhuset med sina söner och det är den delen av romanen som utspelar sig i nutid som jag har lite svårt att ta till mig, barndomen och beskrivningen av hur Monika som ung mor vänder tillbaks till sitt barndomshem engagerar mig mer. Genomgående är ändå det vackra, rika bildspråket som jag inte kan värja mig ifrån. Språket gör den här boken till något extra.

Cilla Naumanns roman befinner sig hela tiden nära jorden, det handlar om årets växlingar, dynglukt, att vårda sin trägård och Monika är på något sätt både tröstad och tyngd av fädernesjorden. Hemmanet blir hennes och sonen Lasses plats på jorden och naturen beskrivs på många ställen med de vackraste av ordkombinationer, en rad om årstiden som jag längtar till får avsluta min lilla text:

Vitsippor, gullvivor och liljekonvaljer avlöser varandra enligt våren uråldriga kösystem.


PS. Just i beskrivningarna av arbetet på ett litet lantbruk och människornas ambivalenta känsla inför fädernesjorden, miljöer och det faktum att det till den lilla världen kommer en kamrat från storstan som väcker drömmar om ett annat liv  så kan jag inte låta bli att tänka på Korparna, förra årets augustprisvinnare. Lite lika är de absolut böckerna.