när blev mitt yrke något att skämmas för?

– Hallå, du lella. Är du lärare än? Ska du verkligen göra det?

Det är min faster, som i all omsorg, frågar mig en uppriktig fråga. Från hennes horisont har yrket blivit något som man inte önskar sina syskonbarn. Hon läser i tidningen, ser på TV hur alla beklagar sig över det som en gång var ett ansett och välbetalt yrke. Nu är jag ju knappast liten längre utan mer medelålders och ja, jag ska jobba som lärare. Trots alla negativa skriverier, trots rapporterna över svenska elevers sjunkande resultat, trots politikernas snåla budgetar och trots den periodvis orimliga arbetsbelastningen. Ja, jag ska vara lärare för det är ett fantastiskt kreativt, positivt yrke där man får följa människors utveckling och fortsätta utvecklas själv. Man blir aldrig fullärd, så stimulerande. Men när blev det så att man knappast vågar berätta att man är lärare? När blev yrket något att skämmas för? När blev det sistavalet i utbildningshierakin? Jaha, du är lärare. Kunde du inte komma in på någon annan linje eller? Looser.

Till protokollet för jag att jo, jag kunde komma in på allt jag ville men jag valde att bli lärare. Faster R sammanfattar diskussionen väl:

– Tycker du att det är roligt, ska du fortsätta määt.