Tinker, Tailor, Soldier, Spy – en väl spenderad juldag

Idag, juldagen, går filmen upp på svenska biografer, med svensk regissör och allt. När filmens George Smiley, Gary Oldman, intervjuas i Svenska Dagbladet är han nöjd med att en icke-britt fått jobbet vilket gjort att nationalism men också nostalgi hållits stången. Och med nostalgi menar han inte en längtan till brittisk sjuttiotal i allmänhet utan till TV-serien med Alec Guinnes i huvudrollen. Det är denna jag ägnat sju timmar av juldagen åt att se och er som inte slutat läsa ännu lovar jag att inte yppa några spoilers inför ett eventuellt biobesök.

Smileytrilogin är John Le Carrés mästerliga och banbrytande nyspiontriller. Tinker, Tailor… (oöversättlig lek med en barnramsa som på svenska fick namnet Mullvaden; boken och TV-serien alltså – nuförtiden översätts inga filmtitlar) är den första i serien och är förutom en för Le Carré typisk psykologisk studie i förräderi också en whodunit med George Smiley som en spionernas mästerdetektiv. Smiley som rensats ut från engelska underrättelsetjänstens Londonkontor, Cirkusen, kallas in när det framkommer uppgifter om att det finns en kontraspion planterad av ryssarna, en mullvad, i Cirkusens absoluta topp.

OK, varför sitter man och ser en dryga trettio år gammal TV-serie på juldagen (förutom att juldagen är den ultimata slackerdagen i min bok). Jo, för att det är en av tidernas bästa serier och Guinness Similey är en av tidernas bästa rollprestationer och för att det är intressant att se hur dessa står sig efter alla dessa år. Strålande bra är svaret. Det vimlar naturligtvis av bra skådisar runt Guinness och om man vill kan man se Smileys många samtal/intervjuer/förhör som någon sorts metateater där en skådis i taget får provspela med scenen för sig själv och med Smiley/Guinness som tålmodig ledsagare/motläsare. Det är i ett skönt ostressat tempo som historien betas av, varje avsnitt snyggt avgränsat till ett viktigt byggblock. Har något åldrats så är det de få actionscenerna (begreppet används här i en vid bemärkelse), inte så konstigt kanske då toleransnivån för våld i TV ju var mycket lägre då (minns Studio S och videovåldsdebatten).

Sju timmar – får man med hela boken då? Nu är det för länge sedan jag läste den för att jag skall kunna vara säker, men mycket av Smileys efterforskningar i de misstänktas bakgrund är inte med. Jag vill minnas att det var mycket internatskolepsykologi i boken, men här finns det endast spår av det (f d researchchef Connie får säga om ”sina pojkar” att de är en förlorad generation som fostrats för att styra ett imperium som sedan inte fanns kvar). Har man läst Le Carré känner man däremot igen skildringarna av spioneriets och förräderiets psykologi, om än i förenklade versíoner anpassade till TV-mediet. Personteckningarna av de misstänkta är förenklade – de är snudd på schabloner för att man skall kunna hålla isär dem – och slutet har en touch av klassisk Hollywoodrevansch som jag inte kan tänka mig finns i den mer dystopiska boken. I det stora hela återges dock den komplexa bild av det kalla kriget som var Le Carrés signum innan muren föll.

Till sist vill jag bara återge slutscenen i första avsnittet där George Smileys relativt misslyckade civila pensionärsliv återgetts i all sin litenhet och där tittaren med skepsis ser honom ta sig an sitt första av många förhör, med en s k ”scalp hunter” – en av fotfolket i kontraspionaget. Alec Guinness rättar till sina colabottnar till glasögon och förvandlas med en utsökt minimalistisk mimik från pensionären Smiley till den iskalle yrkesmannen Smiley och tittar den rysande TV-tittaren rakt i ögonen. Klicka på Youtubelänken så förstår ni själva att Gary Oldman har något att bita i.

/Gästbloggare M