Desarthe – en välsmakande fransyska

Livet är inte särskilt lagom för Myriam, hon känner sig alltsomoftast som Alice i Underlandet med ett liv som tappat proportionerna. I början av boken tänker Myriam vid ett tillfälle på Linus på linjen och liknar sitt liv med hans, precis när man tror att linjen är obruten och hel så öppnar sig en avgrund och då får linjen ritas om, justeras. Allra helst av allt vill hon finna en trygg plats i sitt något kaotiska liv och hon startar restaurangen Chez Moi. Hon flyttar in med en resväska, en sovsäck, massor av skulder och en boksamling. 33 böcker som är hennes skatt och överlevnadshyllan kan vägleda i de flesta av frågor. Restaurangen blir alltmer en del av vardagslivet på den lilla gata i Paris där den ligger och i mötet med grannar och kunder kan minnet av flykten från man och son för sex år sedan inte längre trängas undan. Det är en samling ganska vinddrivna existenser som skapar sig en plats där det som rivits ned kan få byggas upp igen.
Jag kan tänka mig att Agnés Desarthe hade tänkt sig att skriva en härlig lite typisk fransk feelgoodroman med småfilosofiska diskussioner insprängda, steget är inte särskilt långt till Igelkottens Elegans eller Tillsammans är man mindre ensam, och jag tycker att hon lyckats med sin plan. En stor portion underhållning, ett och annat resonemang utifrån boksamlingens sanningar, händelser i det förflutna som gradvis avslöjas och på det ett närmast obligatoriskt ”känna sig bra”slut. Jag undrar när filmen kommer? Agnés Desarthe har dessutom med sin roman skrivit en text som man blir hungrig av att läsa och längtan väcks efter att sitta på en liten bistró i Paris och känna sig precis som hemma.
Blev så nostalgisk och letade fram ett avsnitt med Linus på linjen. Bjuder alltså en liten film! Lärdomen är väl att inget någonsin blir som man tänkt eller hur jag än vänder mig så har jag rumpan bak. 🙂