att ringa Clara

”Den upphör aldrig, denna ständiga längtan efter Clara”

Det är Caroline som konstaterar att hon är drabbad av den stora vänskapen som slår undan alla försvarsmurar. Som inte är logisk och förnuftig utan bara är. Hon är den som ringer den flyktiga och fladdrande Clara, hon är den som har extranyckeln. Hon är den som hjälper Clara att upprätthålla en fasad, men hon hamnar på en plats i livet där det är dags att omvärdera, är den här vänskapen värd all sorg och oro?

Det här är en roman som jag tyckte mycket om. Den fångade mig och berörde mig. Vänskap, längtan, musik och förväntningar går som ett vemodigt stråk genom hela Att ringa Clara av Anna Schulze och jag får följa Carolines liv under 24 år. Från den där första dagen i folkhögskolans aula, musikhögskolan, förhållanden som kommer och går och hela tiden följer musiken mig i läsningen. Tyvärr kan jag för lite om klassisk musik för att kunna ta till mig alla referenser men känslan, jag känner så väl igen hur musiken fungerar som en sköld mot världen, hur besatt man kan vara av att hitta just den rätta sången som passar alla tillfällen. Hur härlig är inte jorden när Clara står brud, adoptivföräldrarna har format en vacker blond, lyckad musiker som gifter sig med en vacker lyckad musiker och alla går till paradis med sång. Caroline själv letar efter lyckan som hela tiden finns någonstans bortom det fasta jobbet och längtar efter att någon skall breda sina vita vingar så att hon kan vila i väl och ve. Om det inte är Clara så vem?

Tack till Enligt O som tipsade mig om den här härliga läsupplevelsen.