melankoli

”I toppen på den högsta silverpoppeln satt en stor, svart, ensam fågel och sjöng.”
Hur kan det komma sig att de långa ljusa kvällarna i början av maj som ger löfte om nytt liv, nya möjligheter och nya val kan kännas så melankoliska? Lyssnar till sångtrastens ensamma flöjt i skymningen, ser de bara grenarna mot himlen. Tänker på boken som följt mig genom barndom, ungdom, vuxet liv, yrkesliv, föräldraskap.

”Jag brukar kalla honom sorgfågel.”