louisiana literature: Herbjörg Wassmo

Det fanns en tid då jag totalt plöjde Herbjörg Wassmos böcker. Det var slutet av 80-talet och början av 90 som var min Wassmotid, trilogin om Tora (som börjar med Huset med den blinda glasverandan) och Dinas bok sträcklästes. Sedan har jag liksom glömt bort min favorit, vilken tur att jag blev påmind i fredags på Louisiana literature.

Det är vanskligt att skriva en god bok om idyllen. Jag skulle säga att det är omöjligt.


Det menar Herbjörg Wassmo och så berättar hon om sin senaste roman 100 år  som delvis är en självbiografisk släkthistoria. Den hämtar sitt stoff från Herbjörgs mamma, mormor och gammelmormors liv och berättar om åren 1842 – 1942. Romanen stoppar det år som Herbjörg föds och hon berättar att det var ett medvetet val. Att väva in sig själv som karaktär i historien skulle bli alltför smärtsamt, trots det så insåg hon under skrivandets gång att boken om hennes äldre kvinnliga släktingar också var boken om henne själv. Hon är i 100 år iakttagaren som observerar och befriar läsaren från personen Herbjörg, den som ser kärlek, falskhet och förtryck. För att skapa den nödvändiga distansen som, enligt Herbjörg, förvandlar släktberättelserna till fiktion har platser och personer i hennes roman inga namn, inte heller är tiden tydligt utsatt.

bild från Wikipedia

En författare är aldrig viktigare än sitt verk, de borde killarna också försöka att tänka på. Säger hon med glimten i ögat när intervjuaren undrar hur hon förhåller sig till den populära genren som vi kallar autofiktion. Samtidigt så är Wassmo en av de norska författare som skriver mycket självbiografiskt. Hon har några teman som återkommer i hennes böcker och det är berättelsen om det svikna barnet, den utsatta flickan. Man kan inte leka litteratur, den ska vara på liv och död, den måste beröra de svåra frågorna och undersöka människans livsvillkor och beröra det innersta.

Hon minns själv hur utsatt hon var som barn, hur hon antecknade faderns övergrepp med en snickarblyerts i en gul anteckningsbok och att hon då kunde skapa distans mellan sig och händelserna. Att skriva noteringarna blev ett sätt att skriva av sig förödmjukelsen och i slutänden skaffa sig makt. Hennes dokumentation blev i slutändan ett verkfullt vapen mot fadern. Orden fick makt. Orden var ett sätt att försvara sig och Herbjörg menar att alla människor behöver hitta sitt sätt att försvara sig, värna sig och sitt jag.

Intervjuaren frågar hur det är med männen egentligen, hon verkar ha ett komplicerat förhållande till dem? Männen i hennes böcker reducerar ofta kvinnorna till dockor eller små flickor. Herbjörg utbrister:

Oh, ja. De där männen är en verklig belastning på mänskligheten men det komplicerade faktumet är att jag älskar män. Jag älskar män och ingenting är för grymt för att bli god litteratur.


Anteckningar från fredag 22 augusti 2014

När jag nu försöker länka till några aktuella titlar i webbshopparna märker jag att det inte finns en enda bok att beställa på svenska av Wassmo. Inte en titel. Gå på bibblan eller antikvariat och köp. Läs om Tora – tyskungen. Eller se filmen om Dina. Så stark att det nästan skrämmer. Eller lyssna till Herbjörg hos Malou: