Vinter med Kulturkollo #vinterdvala


I kväll ska bege mig ut ur min vinterdvala och se Shakespeare på Bio Roy med mina fina bokbubblare – A Winter’s Tale bjuds med Judi Dench i en av rollerna. Jag hoppas kunna skriva lite om det ikväll men kanske är jag då för trött. Så är det, januari är månaden då jag precis bara orkar jobba och plugga och i bästa fall lyssna på en ljudbok. Jag önskar att jag var en igelkott som kunde gå i dvala och vakna framåt våren. Ha nu en fin måndag alla bloggisar och för att pigga upp den här bloggen litegrand så kör jag en repris om en iskall bok. Från 2012: 

Romanen Caribou Island var den enda bok som jag köpte med mig hem från Louisiana och det var författaren David Vanns förtjänst. Han berättade om sitt författarskap på ett sätt som blev oemotståndligt. I hans underhållande svada om jobb som skeppare och önskan om att bli litteraturforskare så finns där en fond i Alaska. Han har vuxit upp där, hans far tog livet av sig när Vann var 13 år och hans allra första texter från high-school utspelade sig också där. Novellsamlingen han debuterade med heter Legend of a Suicide och har delvis självbiografisk bakgrund. Han berättade att han ofta börjar sina berättelser i en miljö och funderar sedan ut vilka karaktärer som skulle kunna bo där, hur miljön påverkar dem och deras handlingar. Så får berättelsen vindla sig fram utan någon plan. Inga flödesscheman eller utkast bara själva berättelsen från början till slut, miljöer, händelser och karaktärer får eget liv. Han skriver sina böcker snabbt och Vann hävdar helt bestämt att vissa mönster och pusselbitar kommer inte på plats förrän texten faktiskt möter läsaren.

Samma dag som jag läst färdigt Caribou Island  hör jag plötsligt en lösryckt mening från bilradion: Klimatet har format alla mänskliga kulturer. Så självklart, förstås är det stor skillnad i människors sätt att hantera sin vardag beroende på klimatet. Naturen ger människan olika förutsättningar och försörjningsmöjligheter men påverkar de också människans kynne? Påverkar klimatet våra tankar och känslor? David Vanns svar på den frågan är ja.

Caribou Island  är livet fåordigt och kargt, drömmen om någonting annat är stark och när romanen börjar går det mot den mörka årstiden. Irene och Gary har varit gifta i 30 år och hela tiden har Gary närt den romantiska drömmen om ett vildmarksliv i Alaska. Han har påbörjat otaliga projekt genom livet och nu har beslutat att bygga sig en stuga på Caribou Island helt efter eget huvud. Ingen plan ingen erfarenhet. Inget avlopp, ingen elektricitet och snön kommer redan i slutet av augusti. Irenes största rädsla är att bli ensam och det skrämmer henne otroligt mycket när hon upptäcker att i livet med Gary är hon ensammare än någonsin tidigare. Sonen Mark lever trapperliv, fiskar lax på sommaren och röker hasch resten av året, dottern Rhonda i sin tur väntar på att bli gift med sin tandläkare, då kommer livet att bli lyckligt. Eller kanske bara tomt.

Det här är en vemodig och klaustrofobisk bok med oerhört vackra miljöbeskrivningar som överraskade mig. Total svärta i korta, snabba meningar som driver upp tempot mot det oundvikliga slutet. Läsvärt!

David Vanns senaste bok heter Dirt och mer om den kan man läsa hos The Guardian.