skam

Året är 1999 och Marina kommer tillbaka till sin uppväxts Kiruna. Hon har varit ett år i Stockholm för att pröva livet och anonymiteten i storstaden men hon längtade hela tiden hem, längtade efter naturen och stigarna. Nu när hon återvänder vet hon att hon måste trampa upp en egen stig, bygga ett liv som kan vara hennes med traditioner och levnadsregler som hon kan stå för. Hon tänker över vad som format hennes liv hittills och hon har med sig en stark sorg över att hon inte vuxit upp i den samiska kulturen, inte kan språket och att hon hela sin barndom känt skam för sitt ursprung. Utöver det så har släkten med sitt laestadianska sätt att uttolka kristendomen en makt över vardagsliv och skapar en social kontroll som gör att både synd och skam är ständigt närvarande. Marina växer upp i den modernaste av tider, samtidigt som hon blir historielös och den här avslutande delen i Ann-Helene Laestadius Sapmi-trilogi knyter ihop tidslinjen och generationerna som skildras skildrar utöver en släkt också en utveckling i samhället, relationen samer – svenska staten, staden Kiruna och de samebyar som finns i området. Skam – som kanske skulle kunnat heta Sorg – fullbordar trilogin och den gör det så bra.