Kanada berättar: Minne av vatten

Jag är en ivrig läsare av noveller – särskilt skoj är det att läsa om man sedan får tillfälle att diskutera dem med andra. Genom åren har jag pratat noveller både från Kina och Brasilien på FB – nu också texter från Kanada. Najs!

Kanada berättar: Minne av vatten  är del av Tranans berättarserie och den är alldeles nytkommen. Jag hade tänkt att läsa den i samband med Kulturkollos temavecka om Kanada men tiden fanns bara inte och nu ska jag erkänna att inte heller mitt i sommaren var det här en novellsamling som jag riktigt fastnade för. Jag har mer eller mindre pressat mig igenom de 25 novellerna och jag tycker att samlingen var väldigt både ojämn och spretig. Kanske har jag blivit bortskämd med väl sammanhållna novellsamlingar som  t ex Vi behöver nya namn eller På fri fot för jag känner ganska ofta att det är småjobbigt att börja om med en ny författare, nya kulturella förutsättningar och nya miljöer. I förordet berättar Magdalena Sörensen att just den här samlingen är unik – franskspråkiga och engelskspråkiga författare från Kanada publiceras vanligen inte tillsammans och de överätts sällan  till respektive språk i hemlandet. Nåja, jag ska inte var överdrivet negativ.

Som alltid i Tranans novellsamlingar så är det här ett utmärkt sätt att pröva på många, många författares sätt att skriva och är man bara inställd på det så är Kanada berättar: Minne av vatten som en lösgodisdisk där man kan plocka till sig och provsmaka. En del faller man pladask för och andra väljer man bort. Jag tycker det är lite synd att Sörensen valt bort de etablerade novellförfattarna från Kanada från samlingen. Det hade funnits plats för Atwood, Munro och Ondaatje i den här samlingen – om inte annat som dragplåster så att fler hittar till den i bibliotekshyllan.