steglitsan – årets första roman!

Som av ett mirakel räddas den lilla målningen av  Fabritius: Steglitsan vid den stora katastrofen i Delft och som av ett mirakel överlever 13-årige Theo Decker explosionen i souvenirshopen på Metropolitan Museum. Med sig ut från salen har han den oskattbara målningen i en plastkasse och en vacker ring som han fått av en okänd man inne i infernot. Den unga rödhåriga flickan som nyss varit vid mannens sida syns inte till men de båda kommer att finnas med i hans tankar resten av hans liv. 
Mamman däremot kom aldrig ut från museet, hon hade tagit en snabb sväng för att se en tavla en sista gång innan utställningen med holländska mästare stängdes, det blev hennes öde. Theos öde är att nu befinna sig ensam i New York,
och vad skulle jag göra? Inom mig var jag delvis orörlig, förlamad av förtvivlan, som de där råttorna som tappar hoppet under laboratorieexperiment och bara lägger sig ned i labyrinten och svälter ihjäl.

Theo tas tillfälligt om hand av en klasskamrats föräldrar och genom den unge pojkens ögon får jag växa upp tillsammans med honom. Han hittar en vän till ägaren av ringen, tillbringar tid med sin far i Las Vegas, möter en totalt galen kompis i Boris, återvänder till New York och hela tiden bär han med sig minnet av explosionen, målningen inslagen i paketpapper och kärleken till  den rödhåriga flickan Pippa. Vindlande tar sig den här vidunderliga berättelsen fram och man kan inte annat än bara följa med! 
Steglitsan, Carel  Fabritius

Jag var på ett seminarium på bokmässan som ställde frågan huruvida romankonsten var död, har autofiktionen tagit död på fiktionen? Med en bok som Steglitsan så bevisas motsatsen. Romanen lever, med 800 sidor romankonst som påminner mig om Nicole Krauss eller Carl-Johan Vallgren och det känns som om Donna Tartt haft ett stort nöje av att skriva sin bok. I romanen möter vi ett myller av människor bland annat en konstkännare vid namn Horst som om målningen Steglitsan säger:

Fabritius tavla är ett skämt. Innerst inne är den ett skämt. Och det är så alla de stora mästarna gör. Rembrandt. Velasquez. Den sene Tizian. De skämtar. De roar sig. De bygger upp illusionen, tricket – men om man kliver närmare? Då faller allt isär till penseldrag. Abstrakta, mystiska. En annorlunda och mycket djupare sorts skönhet helt och hållet. På pricken och ändå inte.


Just så.

Theo sitter, som den lilla Steglitsan, fast med en kedja i sitt förflutna och jag som läser fullkomligt älskar att följa med på resan. Tycker man, som jag, dessutom mycket om konst så är det här en roman som bara måste läsas. Den har det som gör riktigt bra fiktion oslagbar: en berättelse som griper tag och som stannar kvar. Theo, liksom Dell i Richard Fords Kanada, är huvudpersoner som jag sent kommer att glömma. Dessutom är den innovativt och  snillrikt komponerad, inget i den här boken har lämnats åt slumpen, det är lager på lager att upptäcka. Ett litet exempel på det: Pippa i romanen är flöjtist och därför får Vivaldis Il Gardellino avsluta den här texten. 

FabuleratGP och SvD har också skrivit.