jag som aldrig känt en man

Jag som aldrig känt en man av Jacqueline Harpman (1995 samt nyutgiven 2025) är den bokcirkelbok som vi ska prata om på vårt läsretreat i Varberg i januari. Jag skriver därför kort om den nu, mer kanske kommer när vi cirklat om den. Jag kan tänka mig att det finns många samtalsämnen och mycket att prata om i den här dystopiska romanen, det börjar med att 40 människor sitter fångna i en bur under jord. 39 vuxna kvinnor och en ung flicka som har vuxit upp i fångenskapen. De är hela tiden vaktade av män med piskor, de får råvaror till enkel mat och de har inget privatliv, när de så en dag hör larmet gå kan de fly från bunkern. När livet ska levas i frihet blir det inte enkelt för dem, deras fångenskap har påverkat dem på ett sätt som de inte kunde förutse. De försöker förstå sin nya situation och det är den unga namnlösa flickan som berättar, hon kan se hur gruppen av kvinnor måste hålla samman och hjälpa varandra men hur blir livet när man är de enda som finns kvar? Vilka regler finns? Vem skall man egentligen tala med? Flickan, den unga kvinna skriver ner deras berättelse och texten ställer oss frågor om vad som är det viktiga för att kunna leva och existera. Det här är en roman som ställer många frågor och få svar, den uppmanar oss att tänka.