våran pojke

Jag fortsätter läsa nomineringarna till @augustpriset och idag var det Våran pojke av Mikael Yvesands tur. Jag tyckte mycket om Häng City och Våran pojke börjar precis som den i det ganska vanliga barndomslandet. Sedan utvecklar sig Våran pojke till en berättelse om en mycket ensam pojke och ung man som inte kan känna sig hemma i världen. Fantasier, paranoida tankar och egen världsuppfattning blir verklighet. Han lever i ett limbo och för att skaka om det så begår han en otäck våldshandling, på den får han ingen reaktion och hans isolering blir till en trygg plats. Här skildras på ett både absurt och oändligt sorgligt vis hur en ensam och oförmögen man blir allt mer udda. Mina tankar går till förövaren på Risbergska, om nu bara inte boken hade varit skriven innan det fruktansvärda dådet så hade man kunnat tro att Yvesand hämtat inspiration där. Genom hela boken så undrar jag som läser var Johans föräldrar och bror tog vägen? Att vännerna försvinner kan man förstå men vart tog familjen vägen? Precis som i Häng City så är vuxenvärlden och familjen frånvarande och det hela blir oändligt sorgligt.