spricktand – Tanya Tagaq

Spricktand av Tanya Tagaq är en helt unik läsupplevelse. Vad det hela landar inom för genre kan då inte jag avgöra men drömska prosafragment med den lilla flickan som växer upp i Ikaluktutiak, norra Kanada blandas med poesi och sagolika texter där både himlavalvet och naturen är besjälade. En särskild roll spelar norrskenet, flickan låter sig betagas och befruktas av det gröna dansande himlafenomenet och det är norrskenets nedslag i flickan som förvandlar henne till kvinna. Väcker henne till liv från den kyla som är hennes vardag.

Om man hör drömskt och sagoaktigt kan man förledas att tänka att det här är en snäll och vän berättelse, å nej. Det är våldsamt, flickorna är utsatta för oerhört mycket våld och både missbruk och övergrepp skildras. Miljöerna är oerhört kalla och karga, mörkret är kompakt. Flickan på tundran måste förhålla sig avstängd och där står ”Empati är för den om har råd. Empati är inget för naturen.” och just det där att naturens lag måste råda, oavsett hur människorna försöker leva så finns ett ödesbestämt skeende som ingen rår på.

Bildkälla: https://en.wikipedia.org/wiki/Inuktitut_syllabics

En av sakerna som intresserade mig lite extra var språket, inuktitut, som flickan allt mer sällan hör sin mor tala. Hon söker sig till en äldre kvinna i den lilla staden där de bor för att knyta an till de gamlas traditioner och språk. Där kan hon land i värmen, där kan hon vara trygg. Där kan hon föda sina ungar, där kan hon möta en vänlig och vacker man. Det är inget som är beständigt, med barnen kommer konkurrens och snart måste flickan som nästan är kvinna välja.

Extra plus till den vackra formgivningen av boken, rent fysiskt så är det ett vansinnigt vackert vitt band med silvertryck och skyddsomslaget har en djupblå färg. Snö, natt, is och oskuld skulle man kunna tänka sig men innehållet är allt annat än oskyldigt. Det här är en bok att äga. Kanske förstår jag inte allt som jag läst men jag kommer att återvända till innehållet många gånger.

Bildkälla: Tranan