brinn mig en sol – åter till den halländska landsbygden

Med sina spänningsromaner från halländska landsbygden har Christoffer Carlsson hittat en röst som jag bara älskar. Först kom Järtecken och nu är det dags att skriva om min läsning av Brinn mig en sol. 

Till sitt föräldrahem i Halland har författaren återvänt, efter en skilsmässa så var livet i Stockholm avklarat och återvändandet till barndomen och ungdomens liv erbjuder ett ställe att återhämta sig på. Väl där så lever han mycket stilla och det är egentligen bara den gamla damen som bor granne och ett och annat besök i samhället för att proviantera som bryter isoleringen. På ett krogbesök träffar han en skolkamrat och han börjar fundera över den tiden, då de båda var unga och veckans happening var en fotbollsmatch på vallen. 

Han kommer en berättelse på spåren och den handlar om de mord som skakade byn Tiarp under sent 80 och tidigt 90-tal. En kall februarinatt 1986, 28 närmare bestämt vilket påverkar den uppmärksamhet som morden får, våldtas och mördas en ung kvinna. Polisen Sven Jörgensson kommer att använda resten av sitt liv för att försöka reda ut, skapa rättvisa och hitta sanning. Det är Sven och hans son Vidar, också polis, som är navet i den här berättelsen och man får följa dem både i förfluten tid och i nutid. Själva polisarbetet skildrar Carlsson med stor trovärdighet och han använder precis lagom många tidsmarkörer, intressant påminnelse är att det är ett helt annat sorts polisarbete innan datorer, mobiltelefoner och all annan teknik som vi nu tar för givet. Med de ögonen får man också titta på utredningen av Palme-mordet, Carlssons kängor till Holméns sätt att leda utredningen skulle kunna komma direkt ur en annan känd kriminologs mun …

På tal om röst så är det Christoffer Carlsson själv som läser boken och det är så perfekt! Hans halländska placerar berättelsen på platsen och rösten bidrar till att det filosoferande anslaget i texten blir som om att följa med in i karaktärernas huvuden. Tonen i texten och också den egna uppläsningen får mig att tänka på när Håkan Nesser läser sina egna böcker, det är något alldeles extra. Nu är Nesser omständigare i sitt berättande än Carlsson så jämförelsen håller inte helt men tänk känslan, de moraliska frågeställningarna och berättandet som får ta tid och vindlar sig fram. Brotten, i det här fallet morden i den lilla byn och långt där borta i Stockholm mordet på statsministern, är inte det primära i roman utan det är människorna. Jag tycker så mycket om det här och jag hopps verkligen att boken hittar till fler än de som brukar läsa spänningsromaner. Det här är inte en deckare av extraordinärt mått, det är en roman om en tid och en plats som drabbas av ett brott. 

Så till frågan om sädesärlan. Jag är uppvuxen med en morfar som varje vår längtade efter ärlans återkomst till småbruket i Västergötland. Den lilla fågeln med den vippande stjärten bådade ljus och värme och den var trogen sitt bo. Varje år dök den upp och varje år värnades ungarna från katterna som lurpassade på dem. Sädesärlan är återkommande också i boken och jag störde mig då så extremt på att det inte är en ärla på omslaget. Varför inte? På Instagram fick jag snabbt svar från författaren, det är negativet av en sädesärla som dominerar omslaget. Såklart. Det är inte förrän man framkallat hela bilden som man får koll på hur det ligger till. Om ens då.

Slutrantat, läs nu boken eller ännu hellre lyssna. Den är så j***a bra! 

Bildkälla: Albert Bonniers Förlag