2020 års bookerprisvinnare blev Shuggie Bain av Douglas Stuart och jag blev genast sugen på att läsa. Så fick jag reda på att den var skriven på rejäl glasgow-dialekt och bestämde mig för att vänta in översättningen. När hjärnan är trött så kanske inte skotsk slang är precis det som funkar bäst. Men nu blev det spännande, hur skulle 80-tals språket och sociolekten som tydligt placerar texten i arbetarklasskvarteren i Skottland funka i översättning?
Jag tycker bra. Kanske försvinner en del av grejen när man läser den i översättning, barnet Shuggie växer upp med sin mor Agnes och hon envisas med att tala ”fint”, uppfostra sin son att tala på ett sätt som blir en stor belastning när han växer upp. Inte bara känner han sig annorlunda i sin kropp, han känner sig mer som flicka än pojke, han blir också utsatt eftersom han sticker ut i sitt sätt att föra sig och tala. Man ska inte tro att man är något, särskilt inte när ens vackra mamma ordnar håret, sminkar sig omsorgsfullt, tar på sig sin lila kappa och festar hela vägen till rännstenen.
Kort om handlingen i den här omtalade debutromanen: Shuggie växer upp som yngsta syskonet i en syskonskara bor med sin mamma i en av gruvförorterna till Glasgow. Mamman dras allt mer ner i ett missbruk och då Shuggie är den som blir kvar hemma så blir han den som 7-åring får hämta socialbidraget, ordna sin mat och sina kläder och ta hand om sin mamma. Hon lider av återkommande depressioner och medicinen blir att leta efter kärleken i stadens taxikår, spela bingo, dricka öl och vodka och försöka hålla fasaden genom ett snyggt yttre. Det är 80-tal och Thatcher är premiärminister, många i kvarteret lever ur hand i mun och barnen får driva vind för våg.
Det här är inte munterläsning. Låt oss konstatera det. Mer misärläsning. Boken har jämförts med Ett litet liv eller Ängeln på sjunde trappsteget och visst finns där beröringspunkter i teman men den bygger verkligen upp ett helt eget universum som är väl värt att kasta sig in i. När jag hade läst/ltssnat klart så ville jag genast läsa mer. Jag vill veta hur det går för Shuggie, som är 14 när boken slutar, och man önskar ju inget hellre än att det går bra. Eftersom Douglas Stuart varit tydlig med att boken är självbiografisk så får jag vila lite i att det nog ordnade sig trots allt.
Podden Vad vi pratar om när vi pratar om böcker pratade just om boken i helgen. Likaså gjorde podden Mellan raderna. Lyssna gärna på dem! Och läs boken förstås!
Bildkälla: Albert Bonniers Förlag
Leave a Comment