Sarah Crossans roman Bikupan är hypnotiserande läsaning, man dras in i familjerättsjuristen Anas liv på ett sätt som känns närmast osunt. Jag förstår att Ana inte mår bra och att hennes handlingar går över alla gränser samtidigt som jag hejar på henne, vill att hon ska resa sig och kunna gå vidare hel och frisk. Så skickligt av författaren att skapa en komplex karaktär som framkallar både sympati och obehag.
Romanen, som är skriven på prosalyrik, börjar med att Ana får ett telefonsamtal. Mannen, Connor, som hon haft ett hemligt förhållande med de senaste tre åren har dött i en olycka och nu ringer frun för att be om hjälp med testamentet. Ana blir förtvivlad och kan inte vända sig till någon med sin sorg, hennes sätt att närma sig minnet av honom och hans familj tar sig allt extremare sätt.
Samtidigt som jag som läser får följa Anas liv i sorgen efter älskaren så får jag läsa om hennes liv med maken Paul, deras barn och hur äktenskapet förvandlas till ett logistikprojekt med familjen som nav. Kärleken tar sig olika uttryck och när barnen leker sångleken Bikupan så slutar den med att alla bina flyger bort från kupan, hemmet blir tomt. Är Ana så villig att lämna sitt liv med familjen för ett nytt liv med sin älskare? Är Connor villig? Livet kanske är mer komplicerat än i sången?
Tidigare har jag läst Moonrise av Crossan och hennes böcker är mycket läsvärda, med väl utvalda ord och ett sätt att berätta griper hon tag i läsaren och släpper inte taget, det är böcker som man minns!
Bildkälla: Sekwa förlag
Leave a Comment