Hundra skäl att leva av Richard Roper var en ovanligt fin roman som jag trillade över under gårdagen. Ni vet de där tipsen man får på strömningstjänsten, om du har läst den här boken så kanske du gillar …
Andrew är runt fyrtio och han har ett ganska udda yrke, han döstädar. Han arbetar på kommunen på en avdelning som tar hand om alla människor som dött utan att ha någon anhörig, han och hans arbetskamrater rycker ut för att leta igenom lägenheten för att kanske hitta ledtrådar till hur begravning och tillhörigheter skall tas om hand och om det finns testamenten eller andra dokument. Andrew försöker göra allt så värdigt han bara kan, han städar upp och om ingen anhörig finns så går han också på begravningen. Hans eget liv är mycket ensamt, han lever mest för sina modelltåg och chatgruppen på nätet där man utbyter tankar om tåg, utställningar, resor och inköp av modelltåg. Problemet är att Andrew när han började på sitt jobb ville verka vanlig och hittade på att han har en fru och två barn, familjeliv precis som många andra.
En dag så får han en ny arbetskamrat – Peggy, de trivs tillsammans och blir snart ett radarpar. När de vid ett tillfälle kommer hem till en gammal man så hittar de ett foto, de bestämmer sig för att försöka leta upp kvinnan på fotot. Men lögnen om sin egen familj, relationen till sin syster och Andrews upplevelser i barndomen och ungdomen krånglar till det rejält. Finns det hopp om att bryta sin ensamhet?
Just idag hade DN ett reportage om att allt fler dör och begravs ensamma och ensamhet blir för många särskilt påtaglig vid storhelger, ännu mer så i år med en pandemi som härjar. Nu minns jag inte vem det var som pratade om att ibland måste man bara våga säga ja till saker utan att tänka efter så mycket och det gör Andrew med små små steg. Det här var en varm, rolig och mycket sorglig bok som landade precis i verkligheten. Rekommenderas!
Bildkälla: Bokförlaget Forum
Leave a Comment