Edward St Aubyn har ett sådant öra för språket och hans böcker växer allt eftersom jag lyssnar vidare. Dialogerna är rappa och samspelet (eller snarare) ickesamspelet mellan de vuxna är så väl skildrat. Det som tillkommit i den här, fjärde, delen av romanserien är barnens blick på världen. Det gör att plötsligt finns där någon som säger sanningar, ifrågasätter och visar på det absurda i Patrick och fruns sätt att leva. I Modersmjölk är temat dessutom mödrar och hur livet förändras när man själv blir förälder och det är väsentligt enklare för mig att relatera än de tidigare delarna som handlat om övergrepp, missbruk och rehab. Patrick har alltså nu gift sig, fått två pojkar och åker på sedvanlig semester till det franska hus som hans mor ännu äger. Modern har beslutat att en stiftelse skall få alla hennes ägodelar, också huset där Patrick är uppvuxen, och Patrick blir både melankolisk och nostalgisk. Vad ska han nu kunna ge till sina söner? Hur skall ha kunna skapa en familj som fungerar? Han väljer den enkla vägen, han flyr. Dricker och inleder förhållanden med andra, med modern på sjukhem och frun i symbios med barnen känner han sig övergiven. Och jag måste säga att jag blir emellanåt väldigt irriterad på den här egocentriske mannen. Tänk om han någon gång kunde ta sig lite utanför sig själv? I samspelet med baronen finns där en liten antydan om att han faktiskt kan se andras behov och en vilja att ge barnen en annan barndom än den han själv hade. Äntligen!
Synnerligen skickligt berättat med ironi, underdrifter och totalt avslöjande av den brittiska överklassens manér. Läs!
Leave a Comment