liksom pannkaka

Jaha, då är det måndag morgon och fem skoldagar återstår tillsammans med de 26 eleverna som jag tillbringat alla skoldagar tillsammans med i tre år. Sisådär 6 timmar om dagen under sisådär 500 dagar. I fredags var det dags att berätta för eleverna att nästa år är det nya fröknar som tar vid. En av de där eleverna som jag arbetat intensivt med genom åren räcker upp handen och avbryter mitt i.

– Varför gör ni massa pannkaka?
Jag kopplar långsamt och frågar hur han menar. Pannkaka?
– Ja, håller på och byter med lärare och sån’t. Det blir bara pannkaka.

Det är nog det närmaste en komplimang jag någonsin får. Tar med mig den i hjärtat och vet att det blir inte pannkaka. Det blir bra. Alla ska bara vänja sig först. Ni vet ju att allting har en ände utom korven som har två. Pannkaka har ingen men hon tar slut ändå…